Det är dags att ”komma ut”!

Det är fortfarande år 2021 och alla typer av psykisk ohälsa är ännu stigmatiserande! Det gäller att välja sina tillfällen innan man talar om det för människor. 

Jag är trött på detta! Jag har verkligen INTE valt att födas med två funktionsnedsättningar! Jag tänker därför ”komma ut” nu.

Hej jag heter Anna och har autism och adhd!

Jag är också legitimerad sjuksköterska sedan 15 år och de flesta som träffar mig märker inte något. 

När jag är på en arbetsplats är det möjligtvis så att jag berättar om min adhd men säger jag autism så tror jag att många får upp en bild av Rainman i huvudet och tror att jag kan räkna tändstickor på golvet, får utbrott om jag får varmt vatten på mig eller något liknande.

Jag vill inte att människor runt mig ska ”tassa på tå”, känna osäkerhet kring hur man ska bemöta mig etc. Okunskapen om vad autism faktiskt innebär är så stor att de flesta ännu inte förstå vad jag menade.

Samtidigt skulle jag vilja att de omkring mig kunde förstå hur mycket mer jag måste kämpa för allting. Hur mitt liv är så mycket mer svårnavigerat och hur jag hela tiden måste kämpa med och emot mig själv. Hela tiden försöka ”gissa vad som är lagom”, hela tiden känna efter så att jag inte dränerar all min energi på en timme och sedan är slutkörd redan klockan nio på förmiddagen. 

Det jag kämpar med allra mest hela tiden är att just dölja det som gör mig annorlunda! Jag har ofta ingen anledning att berätta om mina diagnoser eftersom de inte påverkar hur jag gör mitt jobb, bara att jag inte kan jobba lika mycket som de flesta andra kan. 

Jag visar inte hur tunn hud jag har på vissa ställen, hur lätt det skulle kunna vara att göra mig illa. Jag visar inte heller de ärr jag bär i min själ efter alla djupa sår som jag har fått genom livet. Ett liv som de första 30 åren var kantat av misslyckanden och en känsla av att inte vara som alla andra utan att veta varför?

Hur det har tagit mig så många år att ens få dessa sår att läka eller hur de ibland faktiskt blivit djupare när människor som sagt sig kunna hjälpa mig istället har skadat mig.

Jag berättar inte om alla de felaktiga diagnoser som finns i min omfattande journal på Vuxenpsykiatrin eller om alla de felaktiga läkemedel jag fått som bara gjort mig sämre och gett fruktansvärda biverkningar.

I över tio år försökte man bota mig med olika preparat; man försökte övertyga mig om att jag skulle bli ”frisk” om jag bara tog den rätta medicinen eller gick i rätt terapi. Jag gjorde lydigt allt; men mådde bara sämre. Jag kunde inte förstå varför jag hela tiden gjorde fel!

När jag första gången hörde en läkare nämna adhd visste jag ingenting om det men ju mer jag läste om det desto mer började bitarna falla på plats även om både min ordinarie läkare och min psykolog övertygande mig om att jag inte hade adhd.

När utredningen efter två år var färdig stod dock i remissvaret att jag uppvisade klara symptom på samtliga parametrar för klassisk adhd.

När jag sedan fick rätt medicin kändes det som att en pusselbit som alltid saknats kom på plats i hjärnan; jag kunde ställa in skärpan och fick det där lilla lilla utrymmet mellan impuls och reaktion. Jag kunde vara vaken en hel dag! Jag upptäckte att det fanns en halv dag som jag tidigare aldrig upplevt- förmiddagen!

Den ständigt höga nivå av stress och ångest som jag hade kämpat mot i alla år försvann helt. I början kände jag mig ensam i mitt eget huvud utan alla tankar som snurrade runt utan kontroll men efter hand började jag njuta av tystnaden och istället höra vad som hände omkring mig. 

Det blev början på mitt liv; mitt vuxenliv, mitt liv som mamma, partner och mitt arbetsliv. 

I mitt arbetsliv kan jag använda det som gör mig annorlunda till min fördel, jag kan se lösningar där andra ser problem och jag har en djupare förståelse för människor som har det svårt! Jag bemöter alla på samma sätt för jag har inga förprogrammerade normer för vilka som anses mer eller mindre värda.

Ibland kan jag inte låta bli att undra dock:

Om man hade haft rätt kunskap tidigare- vad skulle jag ha kunnat åstadkomma? Vad hade jag kunnat slippa? Kanske kunde jag fått behålla de år av minnen som saknas från min pojkes första år om jag inte behövt genomgå alla onödiga omgångar ECT-behandling?

Mest tänker jag däremot:

Vad kan jag göra för att andra ska slippa det jag genomgått?

Kommentarer