https://www.specialnest.se/liv-hem/hon-ar-sjukskoterskan-som-brinner-att-belysa-npf-hos-tjejer

Hon är sjuksköterskan som brinner för att belysa npf hos tjejer

PREMIUM Anna Porsvald, 46, är en av många kvinnor som i vuxen ålder har diagnostiserats med adhd och autism. Vägen dit har varit krokig, hon har cirkulerat inom vuxenpsykiatrin och mobbats på sitt arbete som sjuksköterska. Nu vill hon genom föreläsningar uppmärksamma tjejer som har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

Den som sticker ut ur mängden riskerar att straffas – genom att bli subtilt stämplad som annorlunda, eller rätt och slätt genom direkta trakasserier. Detta är Anna Porsvald, 46, väl medveten om. Hon har utsatts för mobbning både i skolan som barn och i arbetslivet som sjuksköterska. I vuxen ålder har hon diagnostiserats med adhd och autism, något som har kastat nytt ljus på hennes bakgrund och funktionssätt. Hon förstår idag att hon sedan barnsben, högst omedvetet, har kompenserat för sina svårigheter genom att försöka imitera andras ”normala” beteenden, även om det inte alltid har räckt. Numera föreläser hon regelbundet om sina resa som har varit både krokig och lärorik, samtidigt som hon även är engagerad i Autism- och Aspergerföreningen i Västmanland där hon bland annat har startat en grupp för tjejer med autism.

– Jag brinner för att belysa tjejer och kvinnor med npf, och hur våra svårigheter yttrar sig jämfört med för killar och män. Med tanke på att män och kvinnor är så pass olika på många plan i livet, är det egentligen fascinerande att vi tror att autism och adhd ska visa sig på samma sätt för män och kvinnor. Det är många tjejer som kamouflerar och kompenserar för sina besvär med syftet att passa in, eftersom det kostar att sticka ut från normen, säger hon över telefon till Special Nest.

I skolan kände hon sig aldrig särskilt lockad av att leka med de andra barnen, utan valde istället att ströva omkring i en närliggande skogsdunge. Hon blev snabbt kategoriserad som avvikande, och efter ett tag kom såväl glåpord som stenar flygande i riktning mot henne. Anna Porsvald var dock en flitig elev och fick bra betyg i grundskolan och på gymnasiet, varefter hon började studera på universitet, bland annat i Glasgow. Som vuxen ökade emellertid kraven – från henne själv och från omgivningen. Hon började drabbas av sömnsvårigheter, och i huvudet snurrade tankarna i allt högre tempo.

– Det var som att ha 40 radiokanaler på olika språk påslagna samtidigt, säger hon.

Adhd-medicin hjälpte
I mitten på 00-talet – när hon var i 30-årsåldern – blev hon färdigutbildad sjuksköterska. I ungefär samma veva blev hon också mamma. Det är under denna period som Anna Porsvald brottades med återkommande smällar av ångest, depression och utmattning. Hon började jobba som sjuksköterska, gick in i väggen, sjukskrevs, återhämtade sig, kom tillbaka, började arbeta igen – och kraschade på nytt. Flera gånger blev hon inlagd på en psykiatrisk mottagning.

– Jag har under en tioårsperiod cirkulerat inom vuxenpsykiatrin och blivit misstolkad, missförstådd, missdiagnostiserad och felmedicinerad. Det var ständigt en sensorisk överladdning på alla plan, och kraven översteg ständigt min förmåga. Det var heller inte så lätt att bli småbarnsförälder till ett barn med särskilda behov när man själv har npf. Jag var den där jobbiga föräldern som skickade med fel saker till förskolan – och det var inte kul att vara en sådan, säger Anna Porsvald.

Vid ett tillfälle var det en läkare som föreslog en neuropsykiatrisk utredning, vilken kom fram till att Anna Porsvald har adhd, en funktionsnedsättning som kännetecknas av bland annat uppmärksamhetssvårigheter, impulsivitet och hyperaktivitet. Diagnosen sattes 2009, Anna Porsvald var 34 år och fick därefter adhd-medicin. Livet blev som dag och natt, berättar hon.

– Min ångest försvann och hyperaktiviteten på insidan med bla bla bla-tankarna avtog. Då började jag också titta tillbaka och insåg att jag alltid hade haft svårigheter. I skolan hade jag till exempel aldrig suttit riktigt still, utan jag hade alltid rört på någonting, ritat rastlöst i boken, gungat med fötterna. Jag var till synes still, men inte inombords. Det verkar vara vanligt bland tjejer med npf.

Trakasserad av chefen
Omkring 2015, när hennes son hade diagnostiserats med autism, började hon själv fundera över sin sociala situation i jobbet som sjuksköterska. En ny utredning gjordes och där konstaterades att hon  även har autism, en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som bland annat präglas av svårigheter med det sociala samspelet. Vid tidpunkten arbetade Anna Porsvald 75 procent och hade en chef som var medveten om hennes två diagnoser och som utgjorde ett värdefullt stöd. Situationen förändrades dock drastiskt när arbetsplatsen fick en ny chef, som hade siktet inställt på att få Anna Porsvald att lämna jobbet. Den nya chefen anklagade henne för att vara undermålig som sjuksköterska och ogillad av kollegorna – trots att hon aldrig hade fått några klagomål.

– Av någon anledning så bestämde hon sig för att jag skulle bort, och jag vet fortfarande inte varför. Jag kan tänka mig att det hade att göra med att jag var anställd på 75 procent. På grund av det gick det inte att beordra mig att ta extrapass, och då blev jag en belastning. Sedan är jag också en stark person som säger till när jag ser något som jag tycker är fel, lite av en paragrafryttare. Jag kan reglerna och vet precis vad man ska göra i olika situationer. Jag är en person som vill göra saker ordentligt, och inte ta genvägar. Så jag var nog ett hot också, säger Anna Porsvald.

Köptes ut och fick lämna – trots att hon mobbades
Här inleddes en långdragen konflikt där Anna Porsvald utsattes för trakasserier. Inspektionen för vård och omsorg, IVO, kallades in för att göra en utredning. Den resulterade i att Anna Porsvald friades från samtliga anklagelser, chefens kritik stämde inte. Istället kritiserades sjukhuset för att ha brutit mot bland annat arbetsmiljölagen och diskrimineringslagen. Situationen, som hade pågått i över ett år, utmynnade slutligen i att Anna Porsvald köptes ut av regionen, vilket har uppmärksammats i lokalmedierna. Den mobbade var alltså den som fick lämna.

– Efter det trodde jag aldrig att jag skulle våga jobba som sjuksköterska igen, eller ens ha en chef. Men sedan några år tillbaka jobbar jag via bemanningsföretag och trivs bra, säger hon.

Hon är emellertid inte förvånad över att just hon drabbades av mobbning. Anna Porsvald tror att personer med adhd och autism löper ökad risk att råka ut för trakasserier på jobbet.

– När jag är på jobbet vill jag fokusera på jobbet – inte prata strunt i fikarummet. Och jag har också alltid ätit för mig själv på lunchen. Det är problematiskt att avvika från arbetsplatsnormen på det sättet. Jag har aldrig velat delta i det sociala spelet och om man har autism känner man heller inte av de olika vibbarna och förstår ofta inte ”skitsnacket” som pågår, säger hon och fortsätter:

– I offentlig sektor är det heller inte alltid populärt att påtala problem. Jag har ibland varit en sådan som sticker ut lite väl mycket i gruppdiskussioner. Nu har jag insett att detta kan skapa problem och brukar skriva en påminnelse åt mig själv i blocket på bordet framför mig: ”var tyst, var tyst!”, haha.

När hon fick beskedet om autismdiagnosen trillade polletten ner. Hon började då förstå varför hon länge hade kämpat med det sociala samspelet och ofta hamnat i missförstånd i relationerna.

– Både autism och adhd är funktionsnedsättningar som kan få en att framstå som lat, förmer och egocentrisk, till exempel om man får anpassningar eller inte delar i det sociala spelet på jobbet. Jag är inget av det utan snarare en som utplånar mig själv för att försöka hjälpa andra, säger hon.

”Kan hantera det mesta”
När Anna Porsvald fick autismdiagnosen på pappret var hon fyllda 40 år. Hennes förhoppning är att hon genom sina föreläsningar kan bidra till att flickor med autism upptäcks tidigare, och att de därmed förhoppningsvis slipper ta omvägen i form av depression och ångest. Hon märker att kunskap om tjejer med autism och adhd behöver spridas mer och att det behöver skapas fler forum där tjejer kan utbyta erfarenheter. Den tjejgrupp som hon startade blev snabbt populär.

– Det tog några minuter för deltagarna att öppna upp och börja berätta om sig själva. Det var fantastiskt att se eftersom jag startade gruppen på vinst och förlust, säger hon och tillägger:

– Jag vill förmedla till tjejer med npf att de ska vara snälla mot sig själva. De ska inte döma sig själva för snabbt för att de inte passar in. Och så är det viktigt att kunskapen ökar om tjejer med npf, inte minst i skola och på arbetsplatser. Jag mobbades på jobbet, men jag vet också värdet i att tillhöra en bra arbetsplats. Tyvärr är tjejer med npf ofta utestängda från arbetsmarknaden.

Vad tänker du idag om din egen resa?

– Det krävs nog idag att ett Boeing-flygplan landar på mig för att jag ska rubbas, men jag känner fortfarande spår av mobbningen och kan hamna i en tillfällig svacka när något inträffar som påminner om det. Jag känner dock att jag kan hantera det mesta och att jag efter många svåra år har lyckats bygga upp mitt liv igen med hjälp av goda vänner, kollegor och bra chefer.

Expressen 210917

https://www.expressen.se/premium/halsa/anna-har-asperger-och-adhd-fick-sin-diagnos-som-vuxen/

Publicerad 17 sep 2021 kl 04.30

– De flesta medelålders och nästan alla äldre är odiagnostiserade, säger habiliteringsläkaren Annika Brar.

För Anna Porsvald, 46, blev det en aha-upplevelse när hon fick veta att hon har adhd och asperger. Plötsligt kunde hon se sin barndom och uppväxt i ett annat ljus – och förstå både sig själv och sina föräldrar.

– Man får en backspegel till svåra situationer man varit med om. Det blir som ett ”facit” för sådant som skapat konflikter och missförstånd, menar hon.

Anna Porsvald, 46, mådde länge dåligt utan att förstå varför. Här berättar hon själv om sin uppväxt och om hur det är att leva med dubbla diagnoser:

”I min familj är vi tre generationer med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, med mer eller mindre problem. Det är mina föräldrar som är födda 1946, jag 1975 och min son 2004. Jag växte upp i en som jag minns det ganska vanlig familj. Pappa arbetade, mamma var hemmafru och jag hade en äldre syster. Hon är den i familjen som inte har någon form av diagnos.

Själv har jag både asperger och adhd, det första efter pappa och det andra från mamma. Efter att jag som vuxen själv fått mina diagnoser, plus att jag har läst på mycket, så är det väldigt tydligt vad jag har fått från vem. Jag kände igen symtomen även om det tog år innan jag verkligen förstod att jag kunde ha ärvt något.

Pappa har alltid haft specialintressen, samlat på saker och inte kunnat slänga prylar. Han blir rastlös om han inte har rutiner, vilket har gjort att han efter sin pensionering tagit buss- och lastbilskörkort och arbetat som yrkesförare.

Alla med asperger är olika, men många kan inte riktigt sätta sig in i hur andra tänker. När jag var liten fick jag en ångmaskin i julklapp. Pappa tyckte att det var en rolig sak, och tänkte att jag också skulle gilla den, men jag använde den aldrig. Då förstod jag inte, men det gör jag nu.

Ju äldre jag blev, desto sämre mådde jag psykiskt i många år och det tog tid att få diagnos ställd. Eftersom mina föräldrar aldrig har mått dåligt på samma sätt som jag, samt att de arbetat och fungerat, så förstod ingen varför jag mådde så dåligt. Trots att jag föddes på 1970-talet var det ingen som talade om det här då. Om man emellanåt ändå gjorde det så sågs det som en 'pojkdiagnos'. Pojkar stökar och syns och blir därför oftare utredda; flickor blir ofta tysta, kämpar på och mår dåligt.

Förr var också det här kopplat till lägre intelligens, vilket självklart är helt fel. Det är faktiskt tack vare min intelligens som jag själv ändå klarat mig så bra som jag har gjort. Men visst hade allt varit enklare om mamma och pappa hade förstått och kunnat hjälpa mig.

Fast visst finns det sådant som kanske inte skulle ha skett om hon inte haft drag av adhd, som när mamma sade att om hon fått mig först så hade det bara blivit ett barn. Det sårade mig mycket, men nu förstår jag och själv har jag bara min son. Det fordrar en del som förälder att ha ett barn som är mer krävande än andra.

Att hon inte var hemma ledde till att vi mer eller mindre fick ta hand om oss själva eftersom hon hade kvällsarbete. Med andra ord så ställdes det inga krav, men jag började ställa stora krav själv. Det gällde allt, givetvis också betyg. Och jag fick bra betyg, även om jag skolkade mycket. Jag var helt enkelt för trött för att gå till skolan.

Pappa flyttade till annan ort och vi tog tåget till honom varannan helg. Besöken avslutades alltid väldigt jobbigt. Han stod ju kvar på perrongen, och jag tyckte det var så svårt att han blev lämnad ensam. Det var smärtsamt att säga hej då. Jag var väldigt empatisk och är så fortfarande.

Jag hade som barn alla gosedjur i sängen, inget av dem fick vara ensamt. Den här sidan hos mig gjorde att jag efter ett tag inte klarade av att besöka pappa eftersom jag tyckte så synd om honom när vi åkte. Förr hade jag dåligt samvete, men inte längre.

Givetvis hade saker varit enklare om både vi barn och våra föräldrar haft mer kunskap om vad de här funktionsnedsättningarna innebar. Det kunde ibland vara svårt för dem att fostra oss och de kunde bli lite hårdhänta. Men jag förstår dem, och vi har kunnat prata om det som varit och hur det är nu. Mamma är den som förstår mig bäst och alltid har gjort. Jag har absolut fått en bättre relation till mina föräldrar i takt med att jag lärt mig hur även jag själv fungerar.

Jag var nog mer bitter förr men känner att vi har gått vidare. Dessutom får man mer självinsikt med tiden, vilket är speciellt viktigt i vår situation. Att förstå vad en diagnos innebär, gör att man får en backspegel till svåra situationer man varit med om. Det blir som ett 'facit' för sådant som skapat konflikter och missförstånd. Nu är vi bättre på att hantera olika situationer.

Mina föräldrar har accepterat att jag tycker att de gjorde fel ibland och vissa saker kan vi till och med skratta åt, så de hanterar det bra. I dag har jag en väldigt bra relation till båda två.”

Riksförbundet Attention har gjort djupintervjuer med 400 svenska 60-plussare med NPF-diagnos. Den visar:

• Det finns fortfarande föreställningar om att NPF (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar) först och främst är något som gäller barn och unga. Om äldre med NPF har det däremot varit tyst.

• Statistik från Socialstyrelsen (2019) visar att det i patientregistret endast finns 6 863 personer över 61 år med NPF-diagnos, eller som får adhd-medicin utskrivet. Det är inte ens en halv procent av alla äldre och antagligen finns ett stort mörkertal.

• Många äldre har känt igen sig när exempelvis barn eller barnbarn fått en NPF-diagnos. De berättar hur de i perioder tagit kontakt med vården för NPF-relaterad problematik, men ofta mötts av motstånd och misstroende. Deras problematik har i stället förklarats med diagnoser som depression, bipolaritet och ångestsyndrom. NPF har inte nämnts eller utretts.

• Med tanke på att 8–10 procent av svenska barn har en NPF-diagnos och att NPF oftast inte växer bort, borde det även finnas många äldre med NPF.

• Det finns ett stort värde av att få en diagnos även som äldre. Den ger en förklaring till varför livet ofta varit så utmanande. 60 procent av dem som fått diagnos upplever att de fick ökad förståelse för sig själva och ökad livskvalitet.

• Med rätt stöd och behandling minskar det personliga lidandet. Det kan dessutom göra annan vård överflödig, vilket även är en vinst för samhället.

Källa: Riksförbundet Attention, projektet Äldrelyftet – åldras och må bra med adhd, 2021.

Vart vänder man sig om man behöver hjälp?

– Kontakta först vårdcentralen för att utesluta andra orsaker. Vissa kroppsliga och psykiatriska problem ger lite liknande symtom. Husläkaren kan sedan remittera vidare för neuropsykiatrisk utredning om misstankarna om utvecklingsrelaterad funktionsnedsättning finns kvar.

Artikeln är tidigare publicerad i M-magasin nummer 13, 2021.

Senaste kommentaren

Dela den här sidan