-När kraven överstiger förmågan -Vad gör kameleonten?

Vår förmåga att klara av det som dagligen förväntas av oss, krävs av oss eller i bästa fall; önskas av oss är aldrig identiska- varken som människor eller som personer med funktionsnedsättning.

 En vanlig förkylning till exempel ger alla; oavsett hur ”vanlig” man är, en liten kognitiv nedsättning. En natts dålig sömn likaså. Något som däremot ger rejäl påverkan kognitivt är förstås stress! Saker som närminne och humör påverkas snabbt.

En gång fann jag sjuksköterskekollega till mig på dåvarande avdelning gråtande i läkemedelsrummet. På frågan vad som hänt svarade denna unga, fullt friska person att gråten berodde på en full övertygelse om begynnande demens! En människa i 25-årsåldern trodde alltså att eftersom närminnet svek så måste det vara demens. Efter ett lugnande samtal hade jag dock fått personen i fråga att inse att det var stressrelaterat och inom kort bytte denna sjuksköterska arbetsplats.

Med en medfödd funktionsnedsättning som är; framför allt kognitiv så behövs många gånger väldigt lite för att vår förmåga att möta omgivningens krav ska vara ett minne blott! När kraven som ställs på oss faktisk överstiger vår förmåga- i den situation vi just då befinner oss i, det är då det blir kaos.

Mer om detta i avsnittet ”om Meltdowns”.

Problemet för oss kameleonter är att det på platser som i skolan eller på jobbet skulle avslöja våra sanna färger direkt vilket leder till att många av oss biter ihop, vi kämpar med allt vi har för att inte tappa kontrollen utan för att fortsätta ”smälta in & verka som alla andra”. En uppgift som i de bästa fallen är enormt krävande. Ingen vill ju att en kollega eller en klasskamrat plötsligt säger:

”Vänta nu- du är ju en reptil!!”....

När kameleonter kommer hem efter en hel dag av att ”smälta in” är det många som faller samman innanför dörren som att någon hällt ut en hink med vatten. Plötsligt finns inget krav som är för litet- ALLT känns oöverstigligt. Utmattningen är fullständig, batteriet slut, bensinen slut; ni förstår eller?

Detta gör dock inte att krav upphör; saker som: ”Häng upp din jacka”, ”Kom och ät” eller ljud från en TV, musik, starkt ljus etc. räcker här för att känslan av att vara värdelös, inte räcka till- någonsin ska ta över och många flickor med autism utvecklar självskadebeteenden, psykosomatiska symptom: kramper, frånvaroattacker, minnesluckor men vanligast gissar jag är panikångest vilket i sin tur sluter cirkeln.

Där pojkar-killar-män är utåtagerande kan många flickor-tjejer-kvinnor bli lika ”inåt-agerande”, alltså straffa sig själva för att de inte räcker till i en värld där inga förutsättningar för det finns alls! 

Kommentarer