Vårdens osjungna hjältar

Vårdens osjungna hjältar

Det är på sjukhus de jobbar; ”vårdhjältarna”. På IVA, akuten, ambulansen eller på andra högspecialiserade akutvårdsavdelningar. Det är där de slåss mot Covid-19, sätter sina egna liv i fara för andra och det är för dem som Sverige klappar händerna från balkongen, det är dit allmänheten skickar mat, presenter och hyllningar. Det är där man får gratis parkering och annat för att ge tillbaka till de som är så modiga.

Inget ont om de som utför detta arbete vill jag säga direkt men det finns en annan typ av vårdhjältar som ingen skriver några sånger om. Därför vill jag berätta om de krig som utkämpas dagligen utan att det hyllas av någon.

Idag jobbar faktiskt alla inom hälsovård- och sjukvård med Covid-19!

Det finns en stor skara sjuksköterskor som åker till ställen som gått på knäna länge pga brist på sjuksköterskor. Som åker till en ny stad, kommun, region och kliver in och jobbar tills de är klara med uppdraget. Ofta får de höra att de får jättemycket betalt; det är idag en myt även om timpenningen kan vara högre. Vi lämnar ändå vår familj, vår bostad och alla vänner- går det att mäta i pengar?

Dessutom finns alla som jobbar i kommunerna i landet. Där är ansvaret större, arbetsbördan enorm och man har ofta ansvar för 30-70 människors liv! Det finns ingen knapp att trycka på när ett hjärta slutar slå, ingen stickhjälp att ringa och ingen läkare på plats.

Här är det en helt annan sorts krig man utkämpar!

Det kan vara kriget för att få någon att förstå att personen med demenssjukdom, som stör alla inom tio meters radie genom att konstant skrika ”Hjälp! Hjälp mig! Hallå!!!!”, gör det för att personen för länge sedan tappat förmågan att med ord beskriva den outhärdliga smärta den lever med.

En smärta som inte påverkas av tung antipsykotisk och lugnande medicinering som någon i all välmening satt in; denna gör det förmodligen bara svårare för denna människa.

Det kan vara kampen i att försöka applicera regionala riktlinjer för begränsning av smittspridning på en verklighet som inte alls är sig lik. Riktlinjer som uppdateras dagligen och uppenbart är skrivna av någon som arbetar vid ett skrivbord.

Det kan vara att få lov att för fjärde gången på en månad utsätta en person med demens för en NPH-odling för att testa om det är Covid-19 som gav feber. Jag vet själv hur obehagligt det är!

Det kan vara att ringa till en anhörig som inte fått träffa sin gamla förälder på fyra månader och meddela att denne nu avlidit. Detta efter kampen för att ge personen ett värdigt slut på livet.

Vem applåderar för alla undersköterskor som sliter två man kort; varje dag, vecka och månad med visir som ger värmeutslag, munskydd och plastförkläden som gör jobbet tre gånger svårare!

Jag är ganska glad över att kunna gå in under en begränsad tid och kanske göra de punktinsatser som ordinarie personal inte hinner!

Men någon vårdhälte är jag inte och kommer aldrig att bli. Det kan jag dock leva med.