Bild

Att vi alla inte alltid lyckas med allting jämt är logiskt. Att man gör ett val som man sedan ångrar är väl inte hela världen?

Att alla faktorer i en ekvation inte alltid finns tillgängliga för oss när vi gör ett val säger sig självt; kanske åker man på semester med kläder för normalt väder och så är vädret onormalt kallt, regnigt eller varmt?

Att vi ibland gör fel val likaså. Ibland försöker man klämma ner foten i de där skorna som är SÅ SNYGGA och som man drömt om och nu hittat på rea!! Att foten sedan inte passar tänker vi att det nog löser sig. Vad är väl lite obehag om man får ha de skorna?!

Lite så är det nog när man jobbar som sjuksköterska för ett bemanningsföretag. Ibland blir det lite som en sko i vilken foten bara inte riktigt passar i. Hur man än kämpar för att anpassa skon och försöka stå ut med skavsår så ligger det i allas intresse att faktiskt hitta en sko som passar foten och en fot som passar i skon.

Som sjuksköterska med legitimation är det viktigt att själv kunna avgöra om man kan jobba patientsäkert och om det inte går har man ett ansvar att säga till.

Jag är långt ifrån en superhjälte i vården. Många skulle säga att jag ”inte hör hemma inom bemanning!”; särskilt eftersom jag har en funktionsnedsättning som gör att jag faktiskt bara fungerar bra under rätt förhållanden.

Men- hamnar jag å andra sidan på rätt plats; då kan jag faktiskt blomma ut och flytta på berg!

Med en trygg och stöttade konsultchef som gör ett bra jobb så kan man få till ett jättebra samarbete- även om det skulle blir så att skon inte passar på foten! För det är ju faktiskt väldigt svårt att veta innan.

Det har just hänt mig. Jag hamnade på en arbetsplats där jag till sist fick lov att inse att jag inte skulle klara av mitt ansvar. Inte för att det var något fel på varken den eller mig egentligen- det var bara inte en plats där jag kunde använda mina styrkor. Det jag är bäst på tycker jag är roligt; därför är det så viktigt att jag kommer till en plats där jag just får användning av dessa egenskaper.

I det här fallet blev det inte riktigt så och trots bra bemötande och många funderingar fick jag till sist inse att det inte skulle bli bra om jag fortsatte kämpa på, det hade inte blivit bra för någon.

Jag är en förlåtande person, jag kan peppa andra, jag tänker att allt självklart inte alltid går precis som tänkt och att det är helt ok, t.om. en styrka att se sin egen begränsning och avbryta något som inte kommer att bli bra.

Så länge det gäller ANDRA!

Mina egna krav på att klara allt, jämt tillåter INTE att jag nu valde att avbryta det här uppdraget som jag inte kände skulle bli bra, jag får inte göra det- i mitt huvud finns bara ett ord för det:

MISSLYCKANDE

Det är en känsla som väcker andra känslor som i sin tur drar upp minnen och gamla spöken vaknar till liv. Paralleller dras utan att jag är medveten om det i mitt huvud och plötsligt känns det som att jag är den minst värda spillra av en människa som man kan vara.

Med en tung ryggsäck som jag har är det svårt att alltid tänka klart och logiskt. Ord som ”avsluta”, ”lämna”, eller bara ”packa” känns just då oöverstigliga och skuggar alla kloka tankar från att nå ytan.

Det är då obeskrivligt skönt att få stöd från sin konsultchef; i detta fall Rebecka Feldhof på Bonliva, som utan minsta problem fixade ALLT åt mig på nolltid! Hon löste varje detalj med högsta professionalism och aldrig hörde jag ens en antydan till skuldbeläggande av mig! Hon var lika stöttande då som hon varit hela tiden!

Det gör allt så mycket smidigare; även om det känns jobbigt för mig, att känna att jag har stöd från företaget som jag jobbar med.