Idag är jag HELT OCH FULLT slut; batteriet blinkar rött efter en riktigt tuff vecka med värme som inte tar hänsyn till att jag mår riktigt dåligt av den och möten som av både positiva och negativa sätt dränerat.

Har haft ett möte med både föreläsning och handledning för personal i vård/omsorg som följt med mig i tankarna mycket.

Jag har mer och mer insett att en av faktorerna som gör att tjejer/kvinnor med autism blir så missförstådda, missuppfattade och feltolkade handlar; inte bara om vad de gör och säger utan lika mycket om vad de inte gör och vad de inte säger.

Man lär sig mycket tidigt att försöka ”verka normal” genom att imitera, iaktta och försöka efterlikna andas beteende. Man blir duktig på det och jag kan känna mig som en ”kameleont” ofta som KAN passa in i vilken miljö som helst- en kort stund!

Hur duktig man än blir så är det dock så att man egentligen faktiskt bara är en kameleont; man måste tänka medvetet på alla bitar: hur man ser ut, hur man rör sig, hur man låter, pratar, var man har blicken, hur andra ser ut, låter, vad de säger och vad de menar mm, mm.

Förr eller senare kommer man att missa något; kanske man glömmer svarsleendet, kanske man bryter ögonkontakten lite väl tidigt, kanske uppfattar man inte vad någon säger med kroppsspråk? Ett tomrum uppstår där detta händer och DÄR; i det tomrummet sker något!

Där uppfattar omgivningen att   ”saknas” men den vet inte varför och det är där deras tankar och kunskap börjar fylla detta tomrum med egna förklaringar! Jag tror att alla vill ha en förklaring till det som avviker från det förväntade och att det sker, många gånger helt utan vår vetskap. 

Det är också där det går så fel. Där man kanske bara missat ett svarsleende, där blir man tolkad som ointresserad, nonchalant, sur, etc, etc.

Där man missar icke-verbalt budskap uppfattas man som ohjälpsam och lat.

Där man missar normen ”lagom” och tar en för stor bit av kakan; där tolkas man som egoistisk, man ”tänker inte på andra”.

Inget kunde vara mer fel. Det som uppfattas som att man saknar hänsyn händer ofta pga att man kämpar förtvivlat för att på rätt sätt TAR all tänkbar hänsyn.

Nästa gång du träffar någon med autism; försök att inte tillåta din hjärna att tolka in sina egna värderingar där den uppfattar de där små, små i”tomrummen”.